Varför känns allt det som kändes vackert hos dig, skit hos mig? Egentligen är det enda fina, oviktiga samtal bara för att fråga om du är okej. Då man oftas sväljer och säger jag är okej, hur är det själv? Varken sanning eller lögn. När man först syns men något bättre kommer upp är man som ingenting igen. Trygghet. Att man inte kan dela på den. Är inte rädd, jag bara lyssnar till någon som förstår något om något. Jag försöker. På riktigt alltså. Inte du, verkligen inte du. Just du. Och andra sidan saknar jag det jag haft, ger men inte får tillbaka. Väx upp för i helvete. Men det är väl också luft? Jag tror du förstår. Du är bara rädd. Kanske som jag? Blek och feg och sävlig och lat. När jag kommit till mitt ställe (på riktigt) vill jag oftas höra/se/göra något kul. Det kallas att lugna sig själv. Jag vet verkligen inte. Det är kanske du som ger mig känslan att gömma mig och bryta ihop. Men jag är inte så. Hon har sagt att jag är stark, och jag vet att det betyder någonting. Jag är inte du. Och jag är inte mig själv. Du är beroende, jag önskar jag var lika så. Jag kanske är för mycket eller inget alls.
Ibland vill man bara ge upp, Men jag vet att jag aldrig skulle eller kan. Men i slutändan förstår ingen, verkligen ingen. Och inte jag heller.