I torsdags åkte jag in till Stockholm för att sedan stå i 2 km kö i 3 timmar för att få träffa världens finaste Håkan Hellström. Jobbigt, men så värt det! När jag sedan kom fram var jag så otroligt nervös och jag bara log. Att se de där bruna fina lockarna på nära håll, att få prata med honom i 5 sekunder, att få stå just så där nära en av mina största idoler och förebilder. Kan inte fatta att det är sant!

 

Jag har pratat Med Håkan Hellström, låter lika sjukt varje gång. Herregud, vart ska man ta vägen nu??! Så jävla glad! Världens bästa Håkan som får mig att orka, texterna som sätter ord på mina känslor. Jag älskar honom så innerligt, jag gör verkligen det, även om jag i min kompiskrets är ensam om det... Jag bara ler!