min gamla dagbok.

 

Igår kväll hittade jag min gamla dagbok från årskurs 7-9. Allt slutade med att jag satt och grät, det gjorde så himla ont att läsa. I 7:an började den värsta perioden i mitt liv, vissa dagar ville jag verkligen inte leva. Jag har inte berättat det här för så många så ingen vet vad jag gått igenom. Det var i 7:an mitt liv förendrades och det är något som finns kvar inom mig nu och för all framtid.

 

Jag kommer ihåg att jag skrev mycket i denna dagbok de dagar jag gick ut, när alla trodde jag var i skolan, men egentligen satt jag ute i skogen och skrev och var ledsen. Jag satt där ca 6 timmar och kom hem när skolan slutade. Skolan var den värsta platsen jag visste. Den plats och de människorna som en gång fick mig att vilja ta livet av mig. Allt sitter kvar, även om jag är en annan person idag så kommer den här upplevelsen alltid leva med mig. Det gör bara så himla ont i hjärtat!

finns alltid! om du vill prata, eller inte prata alls <3

Får mig att tänka på ett stycke av en låt med 3 Doors Down som jag tycker är riktigt bra och betydelsefull

"Looking Forward and Not Behind
Everybody's Gotta Cross That Line
Kill Me While I Kiss the Sky
Let Me Die On My Own Terms,
Let Me Live and Let Me Learn
Now I've Followed My Own Way,
I'll Live On to Another Damn Day
Freedom Carries Sacrifice,
Remember When This Was My Life"

Särskilt det första stycket om att lära sig att blicka framåt istället för bakåt är något som jag tycker är väldigt viktigt och något som har hjälpt mig genom svårare tider i livet.

Jag älskar dig Isabell, jag finns alltid här för dig <3 Tillsammans får vi lära oss att blicka framåt