Jag såg dessa ↑ och blev så ledsen, men samtidigt så himla himla varm i hjärtat. Lycka.

 

 

Jag umgås inte men många alls just nu, jag kan ha svårt att släppa in folk för att jag blivit sårad så många gånger förr och sedan känner jag mig så olik alla andra i den här staden. Ni som läst "min historia" här på bloggen eller som känner mig vet att jag har haft det väldigt tufft genom mig skoltid. Inte förens i 3:an, sista året på gymnasiet blev allt lite lättare, men allt det försvann lika fort sen efter studenten...och jag lämnades ensam igen. Jag vågar heller inte flytta då jag själv inte är så bra på att ta kontakt med folk. Jag är rädd för människor, även fast jag äter medicin för min sociala fobi vilket har gjort det mycket lättare, så är jag ändå rädd. Jag har önskat mig riktig vänskap hela livet. Det där tajta bandet mellan människor. Jag har nog aldrig haft det.

 

 

Vill så himla gärna träffa nya människor! Äkta människor. En person/personer som ALLTID finns där, personer att kunna prata med allt om, personer att lyssna på bra musik/gå på konserter med, personer som får en att skratta när man inte ens vill le, personer som kan gråta i takt med en, personer att fuldansa med lite för mycket alkohol i kroppen en hel natt med, personer att se på fina filmer och dricka tekopp efter tekopp med, personer att cykla barfota med på sommarkvällarna, personer att lyssna på exempelvis Håkan och ha picknick i en park på gräset med, personer man kan skratta tills man får magrutor med, personer som vill hitta på saker och vet exakt precis allt om en och vad man behöver och inte behöver eller vill ha och inte vill ha i olika situationer, personer som kanske värderar saker och ting lika högt som mig och tycker att liknande saker är viktiga. Jag vill ha någon/några riktigt nära. Bara kunna ringa och säga "hej, jag är utanför din dörr om 5 min" eller bli precis lika glad när hen är glad, eller lika ledsen som när hen är ledsen. Vara ett gång. Veta att alla ser oss som VI.