non stop till slut.

Det är inte många som vet, inte mer än två skulle jag chansa på. Och det finns en anledning till varför det är två och inte fler. Jag hatar det här, jag gör verkligen det. Mer än vad man kan ana. Jag skulle göra vad som helst, men att ge upp har jag lärt mig kommer bli ett helvete i slutändan. Det är fegt, jag är feg, du är fegare än någon annan. Jag kan det där nu. Det har gått så långt att jag inte har tillräckligt många fingrar att räkna på. Verkligen. Det är så mycket man vill men inte kan. Jag hatar nog alla förutom dom två jag inte hatar. På vissa sätt menar jag då. Att smita gör inte saken bättre, men att kämpa verkar lika så. Kanske sämre. Det finns nog ingen som faktiskt kan ana något. Inte på det sättet. Vill ha någon som är mer lik mig på det sättet. Och jag vet inte hur många gånger jag önskat att det vore svart året om och  att somna på en extremt torr kudde. Varför förstöra någon som just börjat? Jag fattar faktiskt inte hur vissa fungerar. Dom säger en sak och är helt säkra på sin sak sen när det går nerför någon annan, blir allt annorlunda. Det kanske inte är så konstigt att det är som det är, men en sak är jag säker på att jag aldrig tänker bli sådan som gömmer sig för allt. Har jag gjort det än? Nej för jag är mitt inne i det. Att man kan vara så blind. Ett leende och en stängt mun kan vara så mycket mer. Det känns inte ens värt att försöka. Två dagar, en vecka, tre år?


Kommentarer
Postat av: Emily Friberg

Tackar och bockar :)

2010-10-27 @ 12:17:45
URL: http://mlyfriberg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0