Det är så mörkt och himmlen ser ut som en grå massa och jag märker hur tårar rinner nerför mina kinder och smakar salt i mungipan. Det är Håkan. Tonerna av Valborg klingar i mina öron. Han har gjort det igen. Han berör mig sådär på ett sätt som liksom ingen annan kan. Hans ord gräver sig in, borrar sig ner, suger sig fast. Jag tänker på alla gånger jag inte tagit mig upp ur sängen och lyssnat på Kärlek är ett brev skickat tusen gånger om på repeat just tusen gånger om. Alla gånger jag tokdansat till Kom igen Lena och Ramlar. De gånger jag gått på tomma gator mitt i natten och gråtit till Det är så jag säger det. Alla dagar ute på mitt landställe när Magiskt men Tragiskt och Hurricane Gilberts toner gett mig gåshud. Fan vad jag älskar Håkan.