Jag har ju redan berättat lite om vad jag har varit med om och vad som har gjort att mitt liv är som det är idag. Det finns så mycket jag vill berätta men som jag inte kan få ner i ord.
Snälla läs:
- När jag gick i 7:an var jag ganska mullig jag blev utfryst och de få vänner jag hade då slutade prata med mig och ville uppnå en mer populär status. Jag gick hem varje rast, varje lunch, varje håltimme. Jag låste in mig i mitt rum i flera dagar, när jag sedan var tvungen att gå till skolan igen tog jag en omväg för att inte möta folk i korridoren. jag kommer ihåg en dag när jag gick tillbaka till skolan efter en rast och några killar i 9:an skrek från ett fönster "Fan va fet du är, du borde inte få leva." Jag försökte även ta livet av mig en sen vinterkväll, men min mamma sprang efter och hann stoppa mig. Tack! Min syster stod även mig väldigt nära på den tiden.
- Jag stod ut i 3 år på den skolan, jag tvingade mig upp till skolan varje dag för att inte få frånvaro. Jag slutade äta. Under sommaren gick jag ner 16 kg, och det fortsatte så. Jag vägde som minst 49 kg, mina föräldrar (speciellt mamma som haft anorexia) blev förkrossade. Jag hatade att inte känna revbenen när jag låg på mage på golvet. Jag fotade hela min kropp från alla vinklar varje morgon och varje kväll. Jag hade jeans på sommaren för att jag hatade mina ben, jag hatade verkligen hatade min kropp. Jag tyckte jag var fet, alla andra såg att jag var för smal. Jag var blyg och hatade mig själv och alla andra.
- Efter 3 år av lidande började jag gymnasiet, 1:an var hemsk, både ettan och tvåan var jag beroende av en person. Den enda jag vågade lita på och som faktiskt visste lite mer än alla andra. Jag mådde skit. Jag åt antideppresiv och sömntableller, vilket hjälpe lite. Jag har pratat med 1000 olika kuratorer och psykologer men var för tillbakadragen för att öppna mig...det hjälpte inte. Jag började äta lite och gå upp lite i vikt, då förlorade jag kontakten med barndomsvänner och min syster. Jag fick fel på magen och gjorde alla tester jag kunde men dom hittade inget fel på mig. Alla tester, coloskopi, gastroskopi visade bara att jag hade en slö och förstörm tarm.
- I 2:an och 3:an började jag gå upp ännu mer i vikt (idag) men utan anledning.
Det är väl typ där jag är idag om man ska göra en lång historia kort. Jag har idag världens finaste vänner och pojkvän som bryr sig idag. Vi har länge trott att jag har fel med sköldköteln då jag gått upp nästan 30 kg på 3 månader utan anledning. Förra månaden gick jag upp 8 kg på nästan 3 veckor när jag enbart åt sallad och rörde på mig...det är inte normalt. Jag har varit på så många sjukhusbesök och tagit alla prover man kan ta men alla läkare påstår att jag är friskt och att min viktuppgång har med mitt mående att göra, att jag mår väldigt dåligt just nu. Ingen läkare tog/tar mig på allvar, dom vet inte heller varför jag går upp i vikt fast jag äter så pass lite....ingen orkar heller ta reda på det. Jag läste nyligen en tidning om en annan tjej som var orkeslös och bara gick upp i vikt, läkarna gjorde ingen på 3 jävla år, tillslut fvar det EN läkare som ringe upp och sa att hon har haft fel på sköldköteln i 3 år. 3 år av lidande.
Jag har gått upp väldigt mycket i vikt det senaste året utan anledning och ingen tar mig på allvar. Trots att mina föräldrar har sett mig försöka ta livet av mig så gör det inget, ingen vet och ingen bryr sig. Tänk att så många där ute i världen går med samma problem som jag och inte får den hjälp vi behöver. Jag är så less på livet just nu och att inte en enda jävla läkare tar mig seriöst!
Om någon nu orkade läsa detta så vill jag bara tacka er. Jag skriver detta för min egen skull, enbart. Jag vill tacka min fina pojkvän som står ut med mig och mina fina vänner som får mig att orka fortsätta. Om inte ni fanns här skulle jag varit död idag. ♥
