Att se alla dessa bilder av fina människor på instagram som lägger upp bilder från Håkans konsert i princip hela tiden. Jag vill ju också! Jag vill också skrika, sjunga åt världens finaste texter i ett hav av sjömansskjortor och gråtsprängda ögon. Fan vad jag älskar dig Håkan! Helt ofattbart. Jag vill lära känna nytt folk med hjärtat på rätt plats, men samtidigt säger allt annat att jag borde hålla mig undan. Det gör så ont, så jävla ont, att bara kolla på. 

 

Samtidigt är jag helt pank. Inte för att jag valt det utan för att det är så det ska vara just nu. När jag väl gett mig fan på att klara av körkortet så är det ändå något i mig som skriker att jag inte kommer klara av det. "Det är för mycket psykiskt nu Isabell, du måste tänka mer på dig själv först". Jag vill så gärna klaradetta. Ha det där förbannade kortet i handen för att sedan kunna lämna in min sjukremiss och börja söka jobb. Jag måste ha ett jobb fort. 

Samtidigt vet jag inte om jag skulle klara av det just nu, hjärtat värker och huvudet tar över kroppen känns det som.

Hur jävla töntigt det än låter så löser alkohol allt. Nej, där ljög jag. Det löser inte ett skit. men bara att få dom där minutrarna då allt känns overkligt och man känner sig för första gången så jävla glad, det kan faktiskt betyda mycket. Jo, jag vet att det där låter helt fel! Jag dricker väldigt sällan men vad jag menar är helt enkelt att när man är "full och dum" tänker man inte på det jobbiga på ett tag och det kan vara den bästa strunden. Att inte tänka alls.