mitt liv och mående just nu.

Detta är mitt tredje försök att få detta sagt. Förra gången råkade jag stänga ner allt, och inget sparades... Jag vet knappt vart jag ska börja och jag vet att allt är osammanhängande, men det är mitt liv också... 

 

 

 

Jag skulle berätta för Tobbe hur jag mådde men allt slutade bara i kaos. Det är så jävla jobbigt att inte kunna förklara med ord vad som är fel. Att vara så psykiskt ostabil men inte hunna förklara varför. Som jag sa till mamma igår "Jag orkar inte längre, jag är så jävla stressad och det är så jävla mycket i mitt huvud som ja inte ens kan förklara för att jag vet att ingen skulle fatta!" Jag vill bara att någon ska gå in i mitt huvud och se allt som jag ser det, jag VILL att folk ska förstå men jag kan INTE förklara. Jag/vi börjar tro att det är någon sorts diagnos. Jag nästan hoppas om jag ska vara ärlig, för det är ett rent helvete att bära denna börda om att inte veta vad fan som är fel. Jag behöver hjälp, hjälp jag inte kan få...

 

 

Hur jag mår? Nej, jag mår inte så himla bra, och jag måste sluta ljuga om det för mig själv!  

När jag satte mig här vid datorn igår för att skriva var jag mitt uppe i ett utav alla mina "psykbryt". Panikattacker. Sånna får jag lite väl för ofta nu för tiden. Jag bryter ihop, gråter, skriker, hatar allt och alla, gråter ännu mer för att jag är så jävla ensam och skriker ännu mer för att jag lägger skulden på mig själv. Men vad fan gör man när man inte orkar mer? När livet och döden gör det samma...när det är en självklarhet att allt är mitt fel, för den sociala fobin tar över och när det mest självklara är att mitt liv aldrig kommer bli bättre. "Det är lika bra att ge upp Isabell!"  När man har en sån otrolig inre stress och mår så dåligt, när allt går emot en och allt man kan tänka på är att försöka andas med magen och inte enbart med bröstkorgen. "Kom igen Isabell, du måste ta tag i ditt mående innan ännu mera negetiva faktorer tillkommer!" 

Vad jag vill? Jag vill så himla mycket men klarar så himla lite känns det som... Jag vill våga träffa nya människor, jag vill våga starta min youtubekanal (främst för att det skulle vara bra för min sociala fobi), jag vill kunna jobba normalt på ett ställe jag trivs på, jag vill sluta att påverkas av sociala medier, jag vill få HJÄLP med mitt psykiska mående och hitta anledningen till min viktuppgång, jag vill  flytta hemifrån och få starta ett eget liv, jag vill volontärarbeta. Men framför allt vill jag så ett svar på vad som är fel på mig och varför jag mår som jag gör. Varför jag mår dåligt utan anledning?

 

Jag ska fylla 21, jag bor hemma och vantrivs med det, jag kan inte jobba normalt eftersom mitt mående tar över större delen av mitt liv. Psykiatrin är ett skämt, och läkarna hittar ingenting. Jag stressar ihjäl mig över sociala medier, jag får panik av att se vad andra gör och jag får ännu mer panik av känslan att jag kastar bort mitt liv! Jag har en pojkvän vid min sida hela tiden, men han är den enda och ibland räcker inte ens det. Sanningen slår mig ofta i ansiktet...utan din pojkvän är du helt ensam. Jag vet. Men vad gör man egentligen när man lider av social fobi, och samtidigt inte vet vad fan som är fel med en? För nej, jag vet faktiskt inte..!

 

 

För er kanske detta inte låter som ett problem och det var faktiskt det jag ville komma till..! För mig så rasar min värld samman vid minsta felsteg eller problem. Många tycker att det är "småsaker" men inte för MIG. För mig kan ett problem i vardagen förstöra hela min vecka. ADD tänker ni, förmodligen. Men varför är det då så jävla svårt att få den (eller någon annan) diagnos. Eller ens en kontakt som kanske kan hjälpa mig... Mitt mående gör mig illa och jag behöver hjälp.

 

Varför skulle du inte kunna starta en yt-kanal? Go for it!! Och alltså, jag känner igen mug mycket i det du skriver. Små saker kan göra mig super stressad och få ångest och panikattacker när jag känner mig extra stressad och allt bara kommer på en gång. Prova att PRATA ut, alltså berätta allt du känner dig irriterad på och försök verkligen inte att få personen att förstå hur du känner, du behöver inte bevisa något för någon. Det viktigaste är att du får ut det och det känner mycket bättre!

Läste att du bara har din kille, du har ju också dina föräldrar/syskon och kanske kuratorn'? Annars så får du gärna skriva till mig om du vill prata av dig! simonapaulina heter jag på kik & Simona Paulina Pettersson på Facebook.

Ibland är det lättare att skriva av sig till någon som man inte känner eller träffar varje dag.

Du verkar som en jätte fin tjej, super mysig blogg har du. Kramar