Begränsat liv socialt. Idag, vad jag lagt märke till, umgås man inte på samma sätt som man umgicks när jag var yngre. Då satt man inte och smsade eller chattade på facebook, utan man ringde från sin hemtelefon och sen hittade man på något. Men idag umgås man via telefoner och datorer väldigt mycket. Det gör att ens sociala liv blir rätt begränsat och det leder till social fobi som sen leder till panikångest. Social fobi är otroligt vanligt, det är något dom flesta ungdomar går igenom men oftast växer det bort av sig själv, men i dagens samhälle när tekniken har tagit över så pass mycket så utsätter man sig inte för sociala situationer på samma sätt - vilket leder till att sociala fobin eldas på och hjärnan får för sig att det är livsfara vilket gör att man får panikångest.

Stress. Är man under press och stress länge, så säger kroppen tillslut ifrån. Många gånger genom att säga åt alla system i kroppen att fly för sitt liv - dvs panikångest. Det kan bero på skolan, media, jobbet... Stress rent allmänt! Att vara stressad under en lång tid är inte bra. 

 

Media. Både ungdomar och äldre är ständigt uppkopplade till media och ser hur lyckliga alla är, alla modeller, jämför sig med andra, pengar osv - även fast verkligheten egentligen inte ser ut så! Men det blir lätt att man glömmer bort att bakom varje blogg, instagramkonto, facebookprofil - så finns en helt vanlig människa med vanliga problem. Det tänker man inte på, utan man tänker bara hur misslyckad man är och känner att man inte duger och blir stressad och mår skit över det.

Näthat. Idag tror jag faktiskt att mobbningen sker mer över nätet än i skolan. För det är så himla lätt att trycka ner någon idag. Det är bara använda sig utav sociala medier eller skicka ett sms. Det går att mobba någon hur lätt som helst, fast personen sitter hemma. Man är inte trygg någonstans längre. Att ständigt bli nedtryckt och hatat, leder såklart till en dålig självbild och så fortsätter det åt den riktningen. 

 

Bostadsbrist. Ungdomar vill flytta hemifrån, men kan inte det då det är bostadsbrist och det man hittar är svindyrt. Vilket leder till att man måste bo hemma och känna sig misslyckad för att man är 20-30 år och inte kommer någonstans.

Arbetslöshet. Det är jättesvårt att få jobb idag. Oavsett om du har en utbildning och toppbetyg. Dom jobb som finns kräver ofta "erfarenhet", men hur ska man kunna få erfarenhet om man aldrig ens får pröva på? Går man arbetslös länge så tappar man såklart självkänslan och självförtroendet och känner sig misslyckad för att ingen vill anställa en - oavsett ens ålder. Det skapar även en stor oro om man bor själv eller har en familj att försörja och så får man inget jobb. Vilket kan påverka barnen väldigt mycket också! 

 

Dålig hjälp. Sjukvården rent allmänt är väldigt dålig på att hjälpa till. Man får ofta ett dåligt bemötande, som att man är en liten gnällspik. "Äh, ta lite antidepp så blir allt bra." - Men antidepp löser inte allt och om många skulle få den hjälp dom egentligen behöver, så hade dom aldrig ens behövt börja med tabletter!